Det här blogginlägget har inte så mycket med situationen som förälder att göra, utan det har att göra med att inte låta sig slås ned av vågen och därmed tappa motivationen. Jag har läst massor av foruminlägg på blandade internetforum över hur besvikna folk är över att vågen inte rör på sig trots att de ätit bra hela veckan. Därför gör jag en liten avstickare från huvudtemat för denna blogg och skriver lite om konsten att mäta om man lyckats göra sig av med kroppsfett.
Att använda våg
Pröva gärna följande experiment:
- Väg dig före och efter en måltid
- Väg dig före och efter toalettbesök
- Väg dig före och efter ett träningspass
- Väg dig när du går och lägger efter att du kissat och när du vaknar innan du kissat (visar hur mycket du vätska du förångar under en natt)
Du kommer då att inse att din kropp skuttar upp och ned i vikt med upp till 2-3 kilo under en dag.
En bra vana är att alltid väga sig på morgonen efter att du kissat och innan du ätit eller druckit något. Detta är det minst svajiga tillfället på dagen.
Men även morgonvikten kan variera enormt från morgon till morgon beroende på hur mycket glykogen du har i musklerna, din vätskebalans och ditt tarminnehåll. T ex kan ett par dagars hård mage leda till att du klättrar ganska många hekto i morgonvikt, trots att du gått på energiunderskott. Kvinnor samlar lätt på sig rätt så mycket vätska under vissa delar av menstruationscykeln.
Typiskt exempel: Du äter 1 pizza på fredag kväll. Du får dåligt samvete för att du vet att den är väldigt kaloririk (ibland uppemot 2000 kcal). Du ställer dig på vågen morgonen därefter och vågen visar +0,8 kg i jämförelse med förra morgonen. Betyder detta att pizzan fått dig att lägga på 0,8 kg fett? Självklart inte. Ett hekto kroppsfett innehåller 700 kcal. 8 hekto är då 8x700 = 5600 kcal. Även om hela pizzan lagrades som fett så skulle det bara bli 2000/700 = ungefär 0,3 kg. Troligen så skapade dock pizzan på sin höjd (troligen inte ens så mycket) ett kaloriöverskott på 1000 kcal, dvs drygt 1 hg kroppsfett, eftersom a) du ändå skulle ha ätit något annat på kvällen och b) ditt normala kostupplägg under viktminskning ligger på kaloriunderskott. Det mesta av den tillfälliga viktuppgången beror troligen helt enkelt på att en obearbetad brakmiddag ligger i ditt tarmsystem, inte att brakmiddagen har förvandlats till fett.
Ett annat typisk exempel: Du är "jättenyttig" en dag och äter väldigt lite, alldeles för lite, och nästa dag så visar vågen trevligt nog -0,8 kg. Du känner dig jättenöjd. Betyder det att du brännt 0,8 kg fett? Det är helt omöjligt, eftersom 8*700 = 5600 kcal, och nästan ingen människa gör av med så många kalorier på en dag. Troligare är att du brännt runt 1-2 hekto fett och att resten består av sämre vätskebalans och minskat tarminnehåll.
Det gäller att vara medveten om dessa varitioner och försöka bedöma vad som är tillfälliga variationer. Annars kommer du att jaga upp dig helt i onödan.
Med tanke på detta så är det rätt underligt att standardrekommendationen för hur ofta man ska väga sig är 1 gång i veckan. Om du håller ett tempo där du ska bränna 0,5 kg fett per vecka och variationen i morgonvikt kan vara uppemot 1 kg, så inser du lätt att om du har otur så kan vågen visa +0,5 kg trots att du faktiskt brännt 0,5 kg fett under veckan.
Lösningen är antingen a) att väga sig varje morgon och vara medveten om att vågen svajar, eller att b) väga dig en gång i veckan och jämföra med din vikt för tre veckor sedan. (Båda metoder kräver att du antecknar vikten på papper eller i datorn.)
Om du väger dig enligt metod a, varje dag, så behöver du hantera alla variationer. Genom att ta ett medelvärde för de senast 4-7 dagarna så får du en mer realistisk bild av hur mycket av din viktnedgång som faktiskt består av fett.
Klarar du inte av att hantera känslomässigt att vågen hoppar upp och ned från dag till dag så är metod b att rekommendera. Om du verkligen har ätit på ett sådant sätt att du har brännt fett, så kommer vågen garanterat att visa på minus efter tre veckor, oavsett tillfälligheter.
Att använda måttband
Ett ännu bättre sätt att få säker bekräftelse på att det verkligen är fett som försvinner är att använda måttband. Dina yttre mått är mindre beroende än vågen av vad du har i magen för tillfället.
Mät lår, höfter (bredaste stället), mage, byst, nacke och överarm. Se till att du mäter likadant varje gång; på samma ställe, med samma kroppshållning och med måttbandet lika tätt mot kroppen. Mät en gång i veckan. När du mäter magen ska du vara avslappnad, utan att varken dra in eller puta ut med magen. På så sätt får du bekräftelse svart på vitt att det som vågen visar motsvarar en minskning av kroppsfettet.
Magen är det mest svårmätta och tillfälligt varierande av dessa mått, men också det som säger mest om hälsoriskerna. Speciellt vissa män lägger allt sitt fett på magen och är rätt så fettfria över benen trots övervikt. Andra kroppdelar är alltså säkrare mätställen för att fastställa att fettet minskar från vecka till vecka (såvida inte nästan allt fett sitter på just magen). Är man däremot ute efter att bedöma hälsoriskerna med sin övervikt så är det magen som man ska mäta.
Eftersom bukfett är det farligaste fettet (leder i högre utsträckning till diabetes, hjärtattack, högt blodtryck, vissa former av cancer osv), så finns det rekommendationer för vilka midjemått som är hälsosamma:
- Män bör ha ett midjemått under 94 cm och över 102 cm ger kraftigt ökad risk för sjukdom
- Kvinnor bör ha ett midjemått under 80 cm och över 88 cm ger kraftigt ökad risk för sjukdom
- Ett annat, mer generellt mått, är att midjemått/längd bör vara mindre än 0,5. T ex i mitt fall, 92 cm/184 cm = exakt 0,5. Jag ligger alltså precis på gränsen.
Istället för att sätta upp mål som handlar om vilken vikt man ska nå så kan man sätta upp mål för vilket midjemått man ska nå.
Kroppsfettsvågar för hemmabruk fungerar inte
Kroppsfettsvågar är på det stora hela usla och opålitliga. De gör en grov skattning, baserad på statistik, utifrån hur stor elektrisk resistens din kropp har. (Läs mer om varför det inte fungerar här.) Jag själv har fått en sådan våg, som knappt ändrar mätvärde, trots att jag minskat 10 kg i vikt. Även andra som jag har talat med har liknande erfarenheter.
Avslutningsvis, en rolig filmsnutt om att väga sig...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Hej! vill bara säga att jag är mycket imponerad av din blogg. Det du skriver finns det många poäng i. Jag är själv ensamstående 2barnsmamma. Jag försöker så in i bomben att ta tag i min övervikt. Själv håller jag på med GI. Och för första gången i mitt liv försvann ALLT sockerbehov. det där fysiska som jag inte haft kontroll över sen jag var liten (eller när man inte tänkte på vad man åt. Jag har bantat i 16 år. Jag är 27 år... det är lite nedstämande att se hur mitt liv blev mörkat av min egen bantingsidè när jag var 11 år. Då var jag inte ens överviktig... men det kom ju när jag började banta. Idag har jag planen att gå ner fem kg i taget. sammanlagt 30 kg. Själv vill jag prisa Gimetoden just för att jag börjat tänka på vad jag matar mig själv OCH mina barn med. Och sen att det fysiska skriket efter socker har försvunnit är för mig ett mysterium. men sålänge den håller sig undan så kan jag kontrollera vad jag stoppar i mig. och dessutom inget behov av kvällsätning. Jag skulle vilja be om tips med min son. Jag har försökt få honom att smaka grönsaker och frukt. Men han kräker upp all mat när han behöver smaka grönsaker och frukt. Detta gör mig så frutrerad. jag vill verkligen lära honom. Jag vill att han ska äta den maten jag äter (dock med fler kolhydrater.) Finns det några bra tips på hur jag går tillväga? Jag har testat att smyga in,mala ner, muta, straffa med inget lördagsgodis om du inte smakar.... jaa sånt typ... den sista metoden funkar inte då han faktiskt hellre skippar godis än att kräka upp sin mat. och det är inget jag heller vill att han ska göra (kräkas då asså) Jag vill ju bara att han ska få en bra start i livet och förstå hur viktigt det är att man äter grönt och frukt. är väldigt tacksam för svar!!
mvh SJ
hej!! vilket galet bra inlägg! så viktigt att påpeka dessa saker med vågen och hr mycket det faktiskt kan variera! många som stirrar sig blinda på siffran och väger sig varje dag och blir alldels förskräckta när de gått upp 1 kilo på en dag etc! gillar förövrigt din blogg skarpt! mycket imponerande!!
Hej anonym. Tack för uppmuntrande ord om min blogg.
Jag har turen med mina barn att de i alla fall äter några grönsaker. Gurka, tomat, morot och broccoli är deras favoriter.
Vad gäller frukt så brukar vi ha fruktstund på eftermiddagen. Då skär vi upp flera olika frukter och jag satsar på barnens favoriter. Sedan får de varsin liten påläggsgaffel som de får spetsa frukter med. Det brukar de tycka är lite festligt. Min äldsta dotter ber ibland m en morot istället och då får hon det.
Jag vet inte hur gammal din son är, men min erfarenhet är att den mat som mina barn instinktivt får kväljningar av, är det ingen ide att försöka ge dem - för tillfället. Viss mat verkar de mogna för med tiden. Alla våra barn har haft mat som de har kväljts och kräkts av när de var små, men det verkar lösa sig med tiden.
Jag tror faktiskt inte på att pressa/hota barn att äta (även om jag blir rätt trött på dem ibland när de fjantar sig), för då förstärker man troligen barnens negativa attityd till denna mat.
Vi satsar hårt på att försöka ha de grönsaker och frukter som barnen gillar bäst - och så klart även sådant som vi vuxna gillar.
Jag tror att den bästa taktiken är att vara långsiktig. Några grejer vi gör för att "indoktrinera" dem:
1. Vi pratar mycket om att man blir "frisk och smart av grönsaker/frukt", "får kraft av potatis/pasta/ris" och "blir stark av kött/fisk/ägg" - och att man därför ska äta av allt för att må bra. Vår 5-åring förstår denna "näringslära för barn", men 2-åringen och bäbisen fattar så klart inte sådant än. Detta verkar i alla fall motivera.
2. Vi envisas med att de ska ha några grönsaker på tallriken i alla fall. De får gärna pilla ut de grönsaker som de själva gillar ur grönsaksblandningar, så känner de att de har ett val.
3. Vi frågar ofta vilken grönsak de vill att vi ska göra i ordning till maten.
4. Vi har sagt att man ska äta en frukt om dagen. Om det ändå inte blir så, så gör det inte så mycket, men de vet att vi tycker att man ska göra det.
Jag vet föräldrar som har envisats med att propagera ända upp i tonåren om t ex linsers förträfflighet, och så plötsligt en dag så äter deras barn detta.
Om du vill börja i någon ände så kanske de allra sötaste frukterna kan vara en startpunkt. (Apelsin, vindruvor, ananas, mango osv)
Jag känner ju inte din son och vet inte hans ålder, men jag hoppas att mina små tips kan vara till någon nytta.
Ang. GI-metoden (och liknande), så tror jag att den är bra för just människor med skrikande sockersug. Kolhydrater är den hormoniellt mest tillfredställande maten, speciellt snabba kolhydrater. Du tvingas alltså avstå från någon som ger hormoniell lycka, vilket så klart är lite tråkigt. Men du vinner att du slipper kampen mot kroppens starka signaler att få mer av detta lyckomedel. Speciellt kombinationen socker+fett(+salt) utan proteiner (t ex choklad, chips) har en fantastisk förmåga att sätta kroppens mättnadssignaler ur spel.
Jag själv har dock valt att äta lite mer kolhydrater än GI-metoden rekommendationer, eftersom det är socialt enklare. Det går lättare att göra mat som både jag, min fru och barnen kan äta då. (Se blogginlägget om Tallriksmodellen deluxe.)
Iallafall när jag var ett litet barn så fick jag gå hungrig resten av dagen tills jag ätit upp vad som nu än låg på tallriken.
Och eftersom jag inte fick gå ut och leka med mina kompisar heller kunde maten vänta i många, många timmar.. :)
Det var tydligen jobbigt för mina föräldrar, jag gnällde en del i början men det tog inte så lång tid tills jag accepterade mitt öde och blev en allätare.
Att tvinga barn att äta "vad än som låg på tallriken" kanske kan vara motiverat om det råder akut matbrist, men är väl knappast optimalt om man vill ge sina barn en odramatisk attityd till mat. Det finns andra sätt än tvång som fungerar.
grym blogg, lärde mig mycket av detta
varfor inte:)
Skicka en kommentar